16 november 2008

Vilken dag. Jag känner en sådan tacksamhet över att få uppleva allt detta. En liten bit av mig stannar i det här landet och hos dess människor. En liten bit av dem tar jag med mig hem. Så’n glädje, så’n vänlighet och så’n generositet. Tidigt i gryningen kommer Gyan och chauffören Eka i Mercedesen. Vi åker till Lakeside och äter frukost på Bella Napoli. Se’n drar vi. Söderut. Gyan är född i en liten by som heter Syangja. När vi lämnat Pokhara tar vi oss så småningom uppför smala, slingrande serpentinvägar. Hur Eka kan manövrera den stora, tunga Mercedesen är något som övergår mitt förstånd. Men han lyckas ta knivskarpa kurvor och köra över grova stenar och genom mindre vattendrag utan att det känns ett dugg oroligt. Kor, hundar, getter, hönor, människor, alla manövrar han lugnt förbi, med en hårsmån emellan ibland. Möten med andra bilar! Vi har mötesplatser vi, här kör man ut i kanten så mycket det går, jag begriper inte hur en stor buss och vår Mercedes kan mötas. Eka är lika lugn vad som än händer. En gång, bara en gång, blir han lite upprörd, det är när en stor sten skvätter upp i underredet. Det låter farligt. Men inget händer.

Det finns ingen körbar väg fram till Syangja. Byn har ingen elektricitet och inget vatten framdraget. Men man håller på att bygga en väg och vi hoppas kunna köra så långt som möjligt. Vi försöker. En bit är nygrusad. Sedan blir det djupa hjulspår och brant backe (typ Sandvik). Inte ens Eka ger sig på detta uppdrag. Dags att börja gå.

Gyan har fyra bröder och två systrar. En bror är kvar hemma i Syangja, de andra bor nu i Kathmandu. När Gyan var 18-19 år lämnade han byn efter avslutat college som ligger en och en halvtimmes promenad från byn. Han sa till sin far, jag behöver 100 rupies (ca 10 kr) för att åka till Kathmandu. Lite till bussen och lite till en dahl baht på vägen. I Kathmandu fanns någon som kunde hjälpa honom vidare. Gyan blev den förste att lämna sin by. Han tog sig fram, och driver nu med framgång en resebyrå i Kathmandu, med många kontakter världen runt. Swedasia Travel, som arrangerar min vistelse här, är hans främsta samarbetspartner. Tack vare Google och Swedasia Travel är jag här! Vid sidan av resebyråverksamheten driver Gyan även hjälparbete på landsbygden, kanske framförallt i sin egen by. Han har startat en hjälporganisation som heter OPEN, se länken för mer information. Vi diskuterar en del runt hur hjälparbete ska se ut och enas om att pengar måste ges för att generera egen kraft hos mottagarna, inte bara passivt tas emot i väntan på nästa gåva. Då hjälper det inte på riktigt.

Efter en rejäl promenad genom djungelaktig skog (här finns det tiger!) öppnar sig en djup dal framför oss, terrasserade kullar och berg i oändlighet och de snöklädda bergen i fjärran. Det är bara att dra efter andan, förstulet torka sina tårar och le mot alla människor som plötsligt står framför oss vid toppen av stigen. Jag blir alldeles överrumplad. Hela byn är församlad för att ta emot oss. Jag blir överhöljd av malas, ryggen kroknar nästan under tyngden, den röda färgen täcker i stort sett hela min panna efter alla tikkas jag får, och en stor sjal läggs runt mitt huvud och axlar. Nu kan jag verkligen den här ritualen! Folkmassan föser mig vänligt fram mot den högtidligt smyckade skolgården. Alla skrattar med och åt mig. De små barnen tittar allvarligt med stora ögon. Jag är den 21:e svenska personen i byn någonsin. Så sitter vi. Och sitter. Pratar, pratar och pratar. Jag ler mest, men ger mig också på lite nepali. Det är populärt, helt klart. Lyckas säga att nu är jag nepalesisk gift kvinna och mycket glad. Det är kul! Jag sitter på hedersplatsen och byns äldre kvinnor sitter bredvid mig. Den äldsta kvinnan i byn är 93 år gammal. Det går nog tre av henne på min vikt. Vi sitter. Folk donar runt omkring, Gyan förbereder överlämnande av donationer från Lifeport. Så börjar dansen! Ett par av de äldre kvinnorna börjar dansa den traditionella nepalesiska dansen, liknande indisk tempeldans fast enklare. De dansar till trumma och tamburinliknande instrument. Det dröjer inte länge förrän jag dras upp, det är bara att hänga på! Lite improvisation fixar allt! Det drar många skratt, jag bryr mig inte om att fundera på varför! En vit jättekvinna i nepalkläder som försöker göra graciösa handrörelser och snurra….ja, ja. Lite får man bjuda på. Bakom oss finns en stor banderoll med skolans namn, Gabor Kovacs och OPEN. Allt är välordnat. Gyan talar och delar sedan ut pengar och diplom. Alla barnen får tikka. Byborna är stolta över sin skola och visar mig runt i byggnaderna. Man har precis ställt i ordning ett nytt rum som ska fungera som Medical Clinic. Gyans tanke är att en av lärarna ska läras till att kunna hantera enklare sjukdomsfall själv. Det är långt till närmaste läkare. Det finns visioner!

Tiden kommer. Dvs, vi dricker te och pratar en stund till. Till sist tackar rektor oss för allt och sänder ett särskilt tack till Gabor Kovacs. I väskan har jag en flaska Sancho från Lifeport, den får rektor i present. Nu lämnar vi skolan. Hand i hand med en av kvinnorna dras jag vidare i byn. Hem till kvinnan i den röda blusen. Där är det kalas! Kyckling, curry gjord på gurka (urgod!) och en söt friterad brödring av rismjöl. Till detta serveras – Tuborg! Jovisst! Tuborg tillverkas på licens i Nepal. Det smakar gudomligt i värmen. Vi sitter. Pratar. Skrattar. Kvinnan i den röda blusen kysser mig på kinden. Sedan går vi hem till nästa familj. Sitter. Pratar. Äter frukt. Vi fortsätter till Gyans mamma. Pappan är död sedan många år. Enligt traditionen får en änka inte gifta om sig. Änkan känns igen på det svarta halsbandet. Men Gyans mamma har fem söner, jag har inga! Voj, voj. Vem ska ta hand om Per och mig på ålderns höst? Jag får se djuren, grödorna och marken runt huset. På fasaden hänger två bikupor. Bikupan är en urholkad stock, fastlimmad med någonting i båda ändar. Små hål här och var. Intressant. Hundkojan är tom. Det sägs att hunden är tagen av tigern. Och här går jag! Vi dricker varm mjölk. Snart är det dags att ta farväl och börja vandringen tillbaks till bilen. Grönskan runtomkring. Ljuden. Fåglar. Insekter, snacka om ljudmatta. Det luktar lite rök och jord. Lite fuktig luft under träden. Stora, stora risfält när vi kommer ur skogen, terrasser så långt ögat når. Vi har gått nästan en och en halv mil idag. När vi kommit ett stycke med bilen öppnar sig landskapet igen. De snöklädda topparna vilar stadigt i eftermiddagens falnande ljus.

Jag somnar som ett barn på kvällen.
Upplagd av Ellinor kl.